Ensam förälder....

Ensam förälder kallade jag mej i förra inlägget.

Många kanske reagerade på detta, för någonstans finns det ju givetvis en pappa till barnen.

En pappa som har funnits där när HAN har velat och inte hela tiden som en förälder bör för att kallas förälder.

Visst om jag ber om hjälp så ställer han upp.

MEN är det meningen att man ska behöva det?

Ska inte en förälder bara finnas där som en självklarhet?

Tänk vad mycket han missat. Både bra och dåligt.

Jag har kämpat och bitit ihop, när det blivit riktigt jävligt har jag ringt. Men tänk vad många gånger jag suttit här helt själv och inte vetat vad jag ska ta mej till....

2 tonårstjejer, 2 års mellan rum. Det är ingen lätt uppgift som ensam förälder.

Men JAG har fixat det :) Med tjejernas hjälp givetvis.

Nu är den ena snart 2 barnsmamma, med eget boende och pojkvän.

Jobb har hon och livet flyter på för henne.

Nu inser hon hur jobbigt det varit för mej i 20 år. En nyttig erfarenhet att veta att mamma inte bara var elak...haha

Den lilla är på väg härifrån vilken dag som helst.

Och henne ska det nog bli människa av snart med ;)

ALLT detta med motgångar, medgångar, ner i helvetet och vänt har vi varit många gånger.

Men vi TRE har fixat detta.

Tur att jag inte visste vad som väntade mej då för 23 år sedan, då kanske jag tagit annorlunda beslut och det hade ju inte varit så kul....

 JAG ÄLSKAR ER !!